En vacker dag...
Du vet att min favoritväder är sol och regn samtidigt.
Du vet vem jag är, du vet var jag kommer ifrån.
Du känner till mina fobier och mina egna teorier bakom dem
Du vet vad någon gjorde mot mig, varför jag hellre bygger murar än broar
Varför jag inte har någon favoritlåt, ingen favoriträtt.
Ser bortom mängder av blont hår, stora blå ögon.
Rainbows, sunshine and unicorns.
Jag litar på dig, jag tror på dig.
Om du läser det här, är jag din.
emptiness
I bland glömmer jag. Allting är ju som vanligt, eller nästan som vanligt. Nu är den distansen du upplevde mellan oss verkligen där. Luften är så tjock och spänd att den hade kunnat sprängas som en ballong.
Så ibland glömmer jag. Gör nåt annat och tror att allt är som vanligt.
Men så vaknar jag, kommer på det. Och sorgen fyller hjärtat och vätska samlas i ögonen.
Jag blinkar. en, två, tre gånger. Så är den borta. Vätskan. Och går vidare, glömmer igen.
Undrar om det är en dröm eller någon typ av praktikal joke.
När ska jag vakna, när skal skämtet avslöjas?
Hur kan du lämna mig men ändå vara kvar och låtsas som inget hänt?
För då glömmer jag ibland, och kommer på. Och varje gång dör jag lite inuti.
Vad fan är det för värld jag lever i?
What doesn't kill you only makes you stronger
Dags att bli arg. Dags att bli rosenrasande. Som aldrig förr. Inte kanalisera alla negativa känslor till gråt och sorg. Dags att bli arg, ilsken, sur.
Varför är det så svårt? att skälla och kasta istället för att gråta och hulka?
Har man lärt sig att vara den fina flickan som inte säger ifrån utan sitter i ett hörn och gråter i tystnad?
Vem lärde mig det?
Jag? Mamma? Pappa? Samhället? Jag själv? Verkligen?
Tur man ska läsa psykiatri till våren, kanske kan få klistrat några diagnoser på mig själv. Och riktigt psykoanalysera mig ned till kärnan. Vems fel är det att jag är jag? Eller det kanske heter förtjänst? Eller båda...
weltschmertz*
Önskar ibland jag var liten igen. Ett barn.
Ett barn har inga krav på dig, ett barn har inga kval.
Ett barn är likgiltigt, ovetandes och skyddat från världen utanför.
Lycka är att få fredagsgodis, se disneydags, ett kalas, ett djur, en utflykt.
Men ett barn behöver aldrig fundera över vad lycka är
Vad är lycka? Hur finner jag den? Hur behåller jag den?
Vuxenlivets ständiga tema.
Men hur skal vi förhålla oss till all den olycka vi ser omkring oss var dag?
Lycka har för mig oftast varit intuitiv, enkel. Lite som ett barns.
Jag har haft tur.
Men nu välter plötsligt olyckan över mig. Allt gör ont, allt är fel, allt är på väg mot sin undergång.
Och jag önskar jag vore ett barn igen.
Att jag satt i den bruna skinnsoffan i huset och åt mitt fredagsgodis och tittade på darkwing duck. Och myste...
Och inte i den röda tygsoffan, i den tomma lägenheten, stirrandes på en datorskärm. Gråtandes...
