What doesn't kill you only makes you stronger
Dags att bli arg. Dags att bli rosenrasande. Som aldrig förr. Inte kanalisera alla negativa känslor till gråt och sorg. Dags att bli arg, ilsken, sur.
Varför är det så svårt? att skälla och kasta istället för att gråta och hulka?
Har man lärt sig att vara den fina flickan som inte säger ifrån utan sitter i ett hörn och gråter i tystnad?
Vem lärde mig det?
Jag? Mamma? Pappa? Samhället? Jag själv? Verkligen?
Tur man ska läsa psykiatri till våren, kanske kan få klistrat några diagnoser på mig själv. Och riktigt psykoanalysera mig ned till kärnan. Vems fel är det att jag är jag? Eller det kanske heter förtjänst? Eller båda...
Kommentarer
Trackback
