regndans

I bland glömmer jag. Allting är ju som vanligt, eller nästan som vanligt. Nu är den distansen du upplevde mellan oss verkligen där. Luften är så tjock och spänd att den hade kunnat sprängas som en ballong.

Så ibland glömmer jag. Gör nåt annat och tror att allt är som vanligt.

Men så vaknar jag, kommer på det. Och sorgen fyller hjärtat och vätska samlas i ögonen.

Jag blinkar. en, två, tre gånger. Så är den borta. Vätskan. Och går vidare, glömmer igen.

Undrar om det är en dröm eller någon typ av praktikal joke.

När ska jag vakna, när skal skämtet avslöjas?

Hur kan du lämna mig men ändå vara kvar och låtsas som inget hänt?

För då glömmer jag ibland, och kommer på. Och varje gång dör jag lite inuti.

Vad fan är det för värld jag lever i?